som solen när den lyser i sin kraft

Hör mig Gud, när jag klagar,

rädda mig, fienden fyller mig med skräck!

Göm mig för de ondas hop,        för skocken av ogärnings-hen.

De vässar sina tungor som svärd             de siktar med skarpa ord

som pilar för att skjuta den oskyldige ur bakhåll – plötsligt skjuter de, utan att tveka.                       De eggar varandra,

de rabblar förbannelser, de gillrar snaror och säger:     ”Ingen ser det”.

 

De tänker ut ogärningar men döljer vad de tänkt ut

            – en avgrund är människans hjärta.

          Men Gud skjuter sin pil, den träffar dem plötsligt.

Deras tunga får dem på fall, alla som ser det förfäras.

Alla människor grips av fruktan,

de förkunnar Guds verk, de besinnar vad han gjort.

——-

(Psaltaren, psalm 64)